fy fan

aa hej. Fia som skriver, men talar för oss alla. Vi är så djupt besvikna på hela situationen, när vi valde namn för våran blogg så hade vi glimten i ögat - nu är den glimten långt borta. Känslorna är väldigt mixade och man känner att bristningsgränsen är nära, det är så jävla förbannat tråkigt att allt känns så dåligt upplagt. Ingen kan komunicera med någon och här befinner vi oss mitt i kaoset, vi får fånga en buss här och var och hoppas på att vi k ommer till rätt ställe för att då fråga ifall vi får komma in och ha praktik. Eftersom att ingen kan engelska så blir allt bara skit och vi vänder på klacken för att fånga någon buss och åkte åt helbvete vilse ännu en gång. Vi åker allihoppa till barnhemmet för att fråga ifall vi kan lösa situationen, då får vi skit för att situationen ser ut som den gör att ingen kan vara på sjukhuset för att det suger där. Ja, där står vi som en påse kattskit och ser dumma ut när vi får skäll för någonting vi absolut inte tänker ta på oss. Jag övervägde att publicera det här inlägget just för att det är så laddat, men det är väl bäst att ge hela bilden till er läsare.
Det slutade med att alla får vara på barnhemmet, Sara & Emelie får alltså ingen sjukhuspraktik utan ska istället få vara med bebisar. Jag & Linnea kände att vi verkligen ville vara på bebisavdelningen men när vi talade om det på barnhemmet så sa kvinnan vi talade med att så här får det bli, punkt slut. Med sänkta huvuden gick vi därifrån och allt känns bara.... tomt. Visst är vi glada att vi löste allting själva, men samtidigt så frestar det att kolla upp nästa flyg hem... / fia